rom|och|cola

En ensam människa är självständig, vare sig den vill eller inte. Som ensam är man tvungen att förlita sig på sig själv, vare sig man vill eller inte. För somliga går det alldeles utmärkt, för andra inte riktigt lika bra. Den ensamme fattar egna beslut och går sina egna vägar, står helt enkelt på sina egna ben. Så vadan dessa uppenbara banaliteter, det här är väl knappast att anse som revolutionerande iaktaganden? Bakgrunden är helt enkelt att folk i grupp i princip upphör att vara folk till förmån för ett pinsamt grundläggande flockbeteende. Det en gör kopieras av resten. Särskilt uppenbart kan det bli på restauranger under lunchtid då tempot inte är av den sociala mys-pystypen utan snarare den stressade utfodringstypen. En flock homo sapiens stirrar med halvintresserade blickar på lunchtavlan utanför en helt vanlig restaurang i Sundsvall. Ingen säger något, alla står och låtsas fundera över vad den ska bli tillsagd att beställa när de väl är inne. Efter en stunds tystnad bryter betahanen (alfahanar som jag fattar snabba beslut efter endast en kort översikt på vad som erbjuds) i flocken lugnet med att konstatera; "Jag tar pastan", varpå övriga flockmedlemmar nickar instämmande och de lommar in i etablissemanget på rad, inte helt olikt en gåsflock på stadspromenad.

Jag har inte varit på lunch ännu idag, tror minsann det blir Stekhuset och en kall starköl. Kanske två. Det är skönt att äta sent, 12:30 är alldeles lagom, då har de flesta flockarna blivit herdade tillbaka mot sina arbetsplatser av allas vår favoritslavdrivare klockan. Att äta lunch klockan 12:00 är nämligen något man bara *ska* göra enligt gängse norm.

Dagens låt: Black Label Society - Genocide Junkies