rom|och|cola

Slapstick. Bondhumor. Dråpligheter. Jag har ännu inte lyckats kategorisera mitt osannolikt anti-akrobatiska möte med blåis nu på lunchen. Det hela utspelade sig strax innan man kommer till tunneln under Skolhusallén när man går längs med norra sidan av Selångersån. Min lunchpromenad har sträckningen längs med ån, runt Sporthallen och sen tillbaka till jobbet inne i stan. Tar i runda slängar 30 minuter att gå i normalt tempo. Till saken hör att när jag är  ute och solopromenerar med musik i öronen så vandrar såväl tankar som ögon runt utan nämnvärd central styrning.

Nåväl, strax innan jag ska in i tunneln kommer sandartraktorn dånande mot mig. Utan närmare eftertanke sidsteppar jag åt höger för att inte vara i vägen. Det visar sig snart vara ett misstag. Snön ligger vit och tät och ser ut att erbjuda någorlunda fotfäste, så var dock icke fallet. Ett tu tre så befinner sig mina fötter i jämnhöjd med mina ögon och min mage strax under struphuvudet, en hastig utandning senare ligger jag på rygg i snön. Hade spontan kraschdansning varit en olympisk gren så hade jag lätt kvalat in med den där manövern. Jag orkar inte ens försöka sprätta upp utan ligger kvar och frustar samtidigt som jag försöker känna efter huruvida jag skadat nåt eller ej. Allt känns okej så jag sätter mig upp och ser mig omkring. Traktorföraren ser lätt road ut och ler bakom ratten. Jag masar mig upp till stående position, borstar av mig snön, ger tummen upp ackompanjerat av ett leende till honom och traskar vidare. Livet är bra igen.

Crash site below: