rom|och|cola

Igår var jag på bio. Jag är tvungen att gå genom hela(!) stan för att ta mig dit. På min vandring uppför den icke så trädkantade Esplanaden stötte jag på två gamla bekantskaper.

Först på norra sidan Köpmangatan möter jag Ninja. Senaste gången jag umgicks med honom var i somras på dåvarande Copper & Co., nuvarande Storgatans Bar & kök. Det var en ganska blöt eftermiddag på uteserveringen och  vi hamnade därefter i det rum som är deras motsvarighet till VIP-rum. "I såna här rum ska man dricka champagne", skojade vi. Ninja tog det bokstavligt och släntrade över till baren och beställde en pava. Väldigt galant. Han är lite speciell att umgås med, den pojken, så när champagnen var slut och bara Ninja, Laser och jag var kvar dog stämningen av lite. Efter att Laser kom tillbaka från ett toabesök och upptäckte att Ninja var ute på det uppdrag han just avslutat frågade han först mig för att vara säker; "Är Ninja på toa?". "Ja", svarar jag, varpå Laser raskt hugger mig i armen och säger; "Då drar vi på Skepparn nu!". Sagt och gjort, vi lämnade Ninja och den tomma champagneflaskan till deras förhoppningsvis olika öden och smög iväg. När jag så mötte Ninja igår på norra sidan Köpmangatan såg jag mig om efter bilar från båda hållen, tittade inte framåt ens en makrosekund och passerade honom utan ett ord. Smidigt.

Väl över på södra sidan Köpmangatan dyker nästa bekantskap upp. Steinlager. Steinlager är en flicka. Hon var tidigare gift med en av mina vänner, det är snart ett år sedan de skilde sig. Jag har alltid haft lite svårt för henne, inte så att jag tycker illa om henne eller har något emot henne, men vi går helt enkelt inte ihop så bra. I mina ögon är hon en sådan där typiskt märkvärdig akademiker som alltid ska svänga sig med märkvärdig kunskap och vara allmänt bättre än andra människor. Det är kanske onödigt att påpeka att vi inte har pratat sedan skilsmässan och jag hade definitivt inte lust att stanna och växla ord med henne när jag på väg till en gratis bioföreställnig. Vad göra? Snabbt som attan fram med mobilen och luftknappa lite. Faran över. Proceed as planned.

Väl framme vid biokomplexet väntar jag cirka en minut och 46 sekunder innan Benny BB dyker upp och vi går inte och ställer oss i en av de köer som leder till popcorn, baconchips och annan lycka. En snabb titt på våra gratisbiljetter avslöjar att det är onumrerade platser. Alltså free-for-all på fåtöljerna. Intressant, det ligger alltså i vårt intresse att vi valt rätt kö av de två som ringlade sig upp för trappan. En liten stund senare, när kön till vänster om oss tuffar på i stadigt mak medan vi står stilla, visar det sig att vi valde helt fel. När det väl blir dags att proviantera inför sittningen bestämmer jag mig för att slå till på en stor hink popcorn och en mellanstor sprite. Jag hann nämligen inte skämma bort mig med en middag så varför inte låta biofödan fungera som ett substitut för riktig (nåja) mat? När vi kommer in i salongen stiger medelåldern med cirka 150% och det ser först ut som vi antingen måste sitta allra längst fram eller inte tillsammans. Misären verkar ha blommat ut helt. Dock finns det en ljusning på tredje raden nerifrån, två platser längst ut mot korridoren får duga. Filmen i sig kan vi lämna därhän, egentligen bara två saker jag behöver nämna; den är inte bra och den kommer att få (minst) en uppföljare. Medan vi sitter av tiden där inne plöjer jag igenom min popcornhink. Ett tag känns det som att det är bottenlös hink, men inte nog med det, mina läppar börjar protestera mot det överdrivna saltbombardemang de utsätts för. Jag ger upp, ställer ner hinken på golvet och längtar efter en öl. Jag har ont i magen idag.

Dagens låt: Pro Pain - Take It Personal