rom|och|cola

Där står de i sin cirkel och pratar. Mammorna. De pratar om sina barn. Alla har de minst en batting och just deras är världens mest fantastiska på alla sätt och vis. De berättar anekdoter om hur förtjusande just deras barn är. Den osynliga talpinnen vandrar från den ena till den andra och de lustiga historierna om hur underbara barnen är avlöser varandra i rapp takt. Det roliga när man står utanför cirkeln som observatör är hur inga av historierna har något egentligt sammanhang. Detta spelar dock ingen som helst roll, vad den som talade innan den som talar nu berättade om sitt barn är nu ett minne blott. Verkar för den oinvigde som att det finns någon oskriven, eller skriven för den delen, vad vet jag, att man inte avbryter den som talar. Man lyssnar dock tydligen inte heller. Historierna som kommer och går har inget sammanhang och det framgår med all önskvärd tydlighet att vad alla vill är att förtälja sina erfarenheter men är inte särskilt villiga att lyssna och förstå vad de andra säger. Det verkar som att de bara tiger när någon annan pratar för att de själva inte ska bli avbrutna när talpinnen väl kommer i deras ägo. Så rullar historierna på, talpinnen vandrar runt, mammorna pratar och pratar, men ingen lyssnar.

Dagens låt: Deep Purple - Burn