rom|och|cola

Vaknade någon minut innan 9:00 imorse av att kollega ringer. "Hej, är du sjuk igen eller har du tänkt komma ner idag? Vi har utbildning". Något förvirrad och bortkommen svarar jag att jag mår bara fint och att jag inte känner mig konstigare än någon annan som blir väckt vid ett oväntat klockslag. "Jag är nere om 20 minuter" säger jag och lägger på. Känner mig väldigt svag och vinglig när jag ställer mig upp, benen är som styltor av balsaträ. Med sprickor i. Får i alla fall på mig kläderna, greppar paraplyet och beger mig.

Ungefär halvvägs ner för Busbacken vrålar magen till och skickar sitt innehåll rakt upp genom strupen. "Nej men ojsan", tänker jag och lutar mig åt sidan över gräset med öppen mun. Ut dundrar en halvtaskigt processad pasta al frutti di mare och plaskar på det regnvåta underlaget. "Hmmm", tänker jag och greppar telefonen. Ringer jobbet, förklarar läget, att jag kanske inte mådde så bra ändå, och vänder kosan hemåt.

Kommer in i lägenheten och tycker att det luktar bedrövligt. Kikar in i sovrummet, och där, på den sida av sängen jag aldrig någonsin vare sig kliver i eller ur sängen, ligger ännu en laddning halvtaskigt processad pasta al frutti di mare. Suspekt. Jag är sammanfattningsvis hemma från jobbet igen. Igen. Jag är redan less. Satsar dock vad som är kvar av februarilönen på att det här är endast är någon sorts reaktion på dålig mat. Jag ska ner på jobbet imorgon.

Nästa gång jag ska äta på kvarterskrogen blir det en Africana, varför oh varför skulle jag slå till med en skaldjurspasta? Satan!