rom|och|cola

Varje lunch försöker jag ta en promenad på cirka 30 minuter. Sträckan är längs med Selångersån och runt Sporthallen. Jag har nämnt vändan tidigare. I dag hamnade jag bakom en äldre dam (70+) när jag var ute. En typisk äldre dam med rock, blått hår och handväska. Jag gick och lyssnade på musik, funderade på ditten och datten och lät tankarna susa omkring helt fritt om vart annat. Min tid för eftertanke är dessa promenader. Damen gick ungefär tre lyktstolpar framför mig i ett för hennes ålder respektabelt tempo, även om jag stod på rätt bra så närmade jag mig henne ganska sakta. Plötsligt faller något ur hennes handväska och blir liggande på backen. Hon märker inget utan vaggar vidare på sin väg mot något för mig totalt ointressant. Jag fortsätter min promenad i samma tempo som tidigare och efter en stund inser jag att jag spatserat förbi vad det nu var som föll ur hennes väska. Hoppsan.

Jag kommer lyckligtvis ikapp damen innan hon hinner avvika från min rutt och jag informerar då henne om situationen med vad det nu var som föll ur hennes väska. Det skulle jag antagligen inte ha gjort. Hon blänger på mig med hel livstids ilska i ögonen och väser "Kunde du inte plockat upp den och givit mig den då?". Tjaaa jo jaaa rent praktiskt så var ju det fullt möjligt, men vafan ska jag säga? Jag gick ju där försjunken i tankar som nu är bortglömda och lyssnade på metal. Så jag säger naturligtvis ingenting utan stoppar tillbaka earplugsen i öronen och stegar iväg. Visst, jag förstår att hon blev besviken över att jag inte hade med mig hennes vad det nu var, men istället för att lacka ur på mig och bli arg kunde hon väl typ ha sagt "tack", om än med en suck. Jävla gammfolk.

Idag jobbar jag till 18:00. Uscha.

Dagens låt: The Offspring - Something To Believe In